moaslifee

Del 15

Jag var på en vacker plats, på en äng, med massa blommor. Allt från liljor till rosor och massa andra vackra blommor.

Vackrare plats fanns inte. Jag studerade den blåa himlen med dom vita tussarna som var moln.

Jag hittade figurer som jag inte trodde ett moln kunde ha. Lejon, gitarr, blomma och mycket mer var dom små tussarna

formade till. Jag satte mig upp för att ta reda på var jag var. Jag tittade omkring mig och

jag förstog nog att jag drömde eller nåt för sånt här vackert ställe fanns bara inte.

Men jag kände vinden leka i mitt hår, allt kändes så verkligt, men ändå inte.

Jag rörde på blombladen, försiktigt för dom såg så skära ut.

Den lilla ängen var rund, och ängen var omringad av ståtliga träd. Dom var också vackra.

Dom var väldigt långa som om dom sträckte sig efter den vackra blå himlen.

Jag förstog träden, vem ville inte till ett ställe som den vackra himlen. Jag log och la mig på rygg igen för att studera

den vackra himlen och alla moln som passera. Men nu var dom otäckare. Det första molnet var en pojke som likna

Pontus, det andra var en bil... Bilen susa fort genom luften och körde rakt på den stackars pojken.

- NEJ! skrek jag rätt ut. Jag sträckte armarna uppåt mot himlen som för att laga det nu trasiga molnet som föreställde pojken.

- Moa? hörde jag en orolig röst säga.

Jag satte mig upp vred på huvudet. Ut från gläntan kom Nick.

- Nick what are you doing here?

- Moa?

Varför svarade han mig inte? Varför frågade han efter mitt namn så oroligt? Nu hörde jag fler röster men kunde inte se nån mer

än Nick. Men helt plötsligt försvann den vackra ängen, blommorna, himlen och träden.

Istället öppnade jag ögonen och var i ett rum som såg ut som ett rum i ett sjukhus. Jag kollade runt omkring mig och hade oroliga

blickar på mig. Jag var besviken att den vackra ängen visats sig bara vara en dröm

- Moa hur mår du? hörde jag en orolig röst säga. Det tonfallet och rösten skulle jag känna igen vart som helst, det var mamma.

- Bra, lite yr och illamående annars okej. Vad hände? frågade jag

- Doktorn kom och sa att Pontus låg i koma och du svimma...

- Hur länge har jag varit bort? sa jag och höjde rösten lite grann.

- Bara i några timmar.

Bara några timmar? Jag kände hur det susa i öronen och la mig ner och slöt sakta ögonen. Tog ett djupt andetag och ställde den

viktigaste frågan.

- Har Pontus vaknat än?

Jag hade öppnat ögonen och stirrade på mamma.

- Nej... Doktorn sa att läget är stabilt men dom vet inte hur länge han kommer vara i koma...

Hon sänkte blicken och jag förstog att hon inte ville att jag skulle se tårarna som nu bildades i hennes ögon.

Dörren öppnades och in kom en blond kvinna med flätor och blåa ögon som nu kollade vänligt på mig.

- I see you are awake now. sa hon och log vänligt mot mig.

- How do you feeling? frågade hon.

- Good, just a little bit dizzy.

- Just lay down and rest, let me know if it gets worse.

- Yes of course.

Hon gick ut och jag häpnade över hur lätt det såg ut när hon gick.

Jag la mig ner igen och slöt ögonen, jag tänkte på den vackra ängen med alla dom vackra blommorna, träden och himlen.

Jag log åt tanken och ville tillbaka till det fridfulla stället. Jag låg och drömde om det vackra stället och försökte stänga ute

verkligheten då en dörr slogs hastigt upp och in kom en människa som såg mer orolig ut än vad min mamma hade låtit...

Del 15

Jag var på en vacker plats, på en äng, med massa blommor. Allt från liljor till rosor och massa andra vackra blommor.

Vackrare plats fanns inte. Jag studerade den blåa himlen med dom vita tussarna som var moln.

Jag hittade figurer som jag inte trodde ett moln kunde ha. Lejon, gitarr, blomma och mycket mer var dom små tussarna

formade till. Jag satte mig upp för att ta reda på var jag var. Jag satte mig upp tittade omkring mig.

Jag förstog nog att jag drömde eller nåt för sånt här vackert ställe fanns bara inte.

Men jag kände vinden leka i mitt hår, allt kändes så verkligt, men ändå inte.

Jag rörde på blombladen, försiktigt för dom såg så skära ut.

Den lilla ängen var rund, och ängen var omringad av ståtliga träd. Dom var också vackra.

Dom var väldigt långa som om dom sträckte sig efter den vackra blå himlen.

Jag förstog träden, vem ville inte till ett ställe som den vackra himlen. Jag log och la mig på rygg igen för att studera

den vackra himlen och alla moln som passera. Men nu var dom otäckare. Det första molnet var en pojke som likna

Pontus, det andra var en bil... Bilen susa fort genom luften och körde rakt på den stackars pojken.

- NEJ! skrek jag rätt ut. Jag sträckte armarna uppåt mot himlen som för att laga det nu trasiga molnet som föreställde pojken.

- Moa? hörde jag en orolig röst säga.

Jag satte mig upp vred på huvudet. Ut från gläntan kom Nick.

- Nick what are you doing here?

- Moa?

Varför svarade han mig inte? Varför frågade han efter mitt namn så oroligt? Nu hörde jag fler röster men kunde inte se nån mer

än Nick. Men helt plötsligt försvann den vackra ängen, blommorna, himlen och träden.

Istället öppnade jag ögonen och var i ett rum som såg ut som ett rum i ett sjukhus. Jag kollade runt omkring mig och hade oroliga

blickar på mig. Jag var besviken att den vackra ängen visats sig bara vara en dröm

- Moa hur mår du? hörde jag en orolig röst säga. Det tonfallet och rösten skulle jag känna igen vart som helst, det var mamma.

- Bra, lite yr och illamående annars okej. Vad hände? frågade jag

- Doktorn kom och sa att Pontus låg i koma och du svimma...

- Hur länge har jag varit bort? sa jag och höjde rösten lite grann.

- Bara i några timmar.

Bara några timmar? Jag kände hur det susa i öronen och la mig ner och slöt sakta ögonen. Tog ett djupt andetag och ställde den

viktigaste frågan.

- Har Pontus vaknat än?

Jag hade öppnat ögonen och stirrade på mamma.

- Nej... Doktorn sa att läget är stabilt men dom vet inte hur länge han kommer vara i koma...

Hon sänkte blicken och jag förstog att hon inte ville att jag skulle se tårarna som nu bildades i hennes ögon.

Dörren öppnades och in kom en blond kvinna med flätor och blåa ögon som nu kollade vänligt på mig.

- I see you are awake now. sa hon och log vänligt mot mig.

- How do you feeling? frågade hon.

- Good, just a little bit dizzy.

- Just lay down and rest, let me know if it gets worse.

- Yes of course.

Hon gick ut och jag häpnade över hur lätt det såg ut när hon gick.

Jag la mig ner igen och slöt ögonen, jag tänkte på den vackra ängen med alla dom vackra blommorna, träden och himlen.

Jag log åt tanken och ville tillbaka till det fridfulla stället. Jag låg och drömde om det vackra stället och försökte stänga ute

verkligheten då en dörr slogs hastigt upp och in kom en människa som såg mer orolig ut än vad min mamma hade låtit..

Del 15

Jag var på en vacker plats, på en äng, med massa blommor. Allt från liljor till rosor och massa andra vackra blommor.

Vackrare plats fanns inte. Jag studerade den blåa himlen med dom vita tussarna som var moln.

Jag hittade figurer som jag inte trodde ett moln kunde ha. Lejon, gitarr, blomma och mycket mer var dom små tussarna

formade till. Jag satte mig upp för att ta reda på var jag var. Jag satte mig upp tittade omkring mig.

Jag förstog nog att jag drömde eller nåt för sånt här vackert ställe fanns bara inte.

Men jag kände vinden leka i mitt hår, allt kändes så verkligt, men ändå inte.

Jag rörde på blombladen, försiktigt för dom såg så skära ut.

Den lilla ängen var rund, och ängen var omringad av ståtliga träd. Dom var också vackra.

Dom var väldigt långa som om dom sträckte sig efter den vackra blå himlen.

Jag förstog träden, vem ville inte till ett ställe som den vackra himlen. Jag log och la mig på rygg igen för att studera

den vackra himlen och alla moln som passera. Men nu var dom otäckare. Det första molnet var en pojke som likna

Pontus, det andra var en bil... Bilen susa fort genom luften och körde rakt på den stackars pojken.

- NEJ! skrek jag rätt ut. Jag sträckte armarna uppåt mot himlen som för att laga det nu trasiga molnet som föreställde pojken.

- Moa? hörde jag en orolig röst säga.

Jag satte mig upp vred på huvudet. Ut från gläntan kom Nick.

- Nick what are you doing here?

- Moa?

Varför svarade han mig inte? Varför frågade han efter mitt namn så oroligt? Nu hörde jag fler röster men kunde inte se nån mer

än Nick. Men helt plötsligt försvann den vackra ängen, blommorna, himlen och träden.

Istället öppnade jag ögonen och var i ett rum som såg ut som ett rum i ett sjukhus. Jag kollade runt omkring mig och hade oroliga

blickar på mig. Jag var besviken att den vackra ängen visats sig bara vara en dröm

- Moa hur mår du? hörde jag en orolig röst säga. Det tonfallet och rösten skulle jag känna igen vart som helst, det var mamma.

- Bra, lite yr och illamående annars okej. Vad hände? frågade jag

- Doktorn kom och sa att Pontus låg i koma och du svimma...

- Hur länge har jag varit bort? sa jag och höjde rösten lite grann.

- Bara i några timmar.

Bara några timmar? Jag kände hur det susa i öronen och la mig ner och slöt sakta ögonen. Tog ett djupt andetag och ställde den

viktigaste frågan.

- Har Pontus vaknat än?

Jag hade öppnat ögonen och stirrade på mamma.

- Nej... Doktorn sa att läget är stabilt men dom vet inte hur länge han kommer vara i koma...

Hon sänkte blicken och jag förstog att hon inte ville att jag skulle se tårarna som nu bildades i hennes ögon.

Dörren öppnades och in kom en blond kvinna med flätor och blåa ögon som nu kollade vänligt på mig.

- I see you are awake now. sa hon och log vänligt mot mig.

- How do you feeling? frågade hon.

- Good, just a little bit dizzy.

- Just lay down and rest, let me know if it gets worse.

- Yes of course.

Hon gick ut och jag häpnade över hur lätt det såg ut när hon gick.

Jag la mig ner igen och slöt ögonen, jag tänkte på den vackra ängen med alla dom vackra blommorna, träden och himlen.

Jag log åt tanken och ville tillbaka till det fridfulla stället. Jag låg och drömde om det vackra stället och försökte stänga ute

verkligheten då en dörr slogs hastigt upp och in kom en människa som såg mer orolig ut än vad min mamma hade låtit...

Del 14

- NEEJ!! skrek jag rätt ut och ställde mig upp så att stolen föll omkull.

- NEEEJ!! skrek jag igen och rusa ut från glassbaren. Jag stannade först en meter framför min bror som låg nu

alldeles blodig på gatan. Jag kände mina tårar svämma över.

Jag sprang till honom och slängde mig på marken bredvid honom tog hans huvud och la den i mitt knä.

- Pontus!? Svara snälla! snyftade jag

Den som hade kört bilen kom ut och skulle komma fram.

- Don't touch him!! skrek jag mot den stackars människan. Det var nånting i min blick som fick honom att stanna.

Det var inte rätt att skrika på honom sådär, men jag var så chockad, ledsen ja massor av känslor rusa i kroppen.

Så jag kunde inte hantera mina handlingar.

- Can someone call an ambulance!? ropa jag.

- Yes i do it. sa chauffören som hade kört på min bror.

Nu kom mamma och pappa rusande och jag såg deras tårar.

Efter tio minuter kom ambulansen och dom fick bokstavligen bända bort mina armar från Pontus.

Dom la honom på en bår och fort in i ambulansen.

Jag kände min knän darra häftigt och föll ner på knä. Varför just Pontus? Min bror!

Mamma kom och höll om mig medans vi båda två grät.

- Vi måste till sjukhuset! sa jag och började gå mot bilen.

Pappa satt som tur var redan i bilen. Jag röck upp dörren slängde mig in i bilen och satte på mig snabbt på mig säkerhetsbältet

medans mamma satte sig där bak. Jag hörde mammas snyftningar där bak jag såg också att pappas ögon var alldeles blanka.

När vi var framme steg vi snabbt ut från bilen och in på sjukhuset. Det var en kvinna som satt i receptionen.

Hon hade brunt lockigt hår, glasögon och en vit skjorta. Hennes stora bruna ögon kollade vänligt på oss.

Vi frågade om vart Pontus låg någonstans och började gå. I rum 108 låg han.

Vi kom fram till vänterummet och där stog en liten kvinna med hög en hög svans på huvudet. Jag gissa att hon var en sjuksköterska.

- Hello, you most be Pontus parents an you most be hims sister. sa hon och log.

- Yes. sa vi kör.

- Pontus sleeping right know so if you can just wait here a while. I'm gonna tell you when you can go in to him.

Hon visa oss vart vi kunde sitta. Jag vart rastlös och stampade lätt med foten.

Jag kände min mobil vibrera i min ficka och min ringsignal gick igång.

- Hello? jag försökte låt samlad men min röst svek mig.

- Hey, you sounds weird. Has something happend? sa Nick oroligt.

Jag grät till svar.

- Moa, what has happend!?

- My brother is on the hospital, a car...

Jag hann inte säga mer tills han utbrast.

- Omg Moa, i come to you! sa han och la på.

- Vem var det? frågade mamma

- Det var Nick, han kommer hit. sa jag

- Jaha okej. fick jag till svar.

Lite längre bort i korridoren såg jag en gestalt som kom gåendes, nej joggandes mot vårat håll. Efter några meter såg jag att det var Nick.

Jag reste mig upp och joggade lite mot honom. Vi möttes och han tog mig i hans famn och höll om mig hårt.

- Moa i'm so sorry. viskade han i mitt öra.

Vi gick bort mot sofforna och han höll mig stadigt om min midja. Vi satte oss och han hade sin ena arm runt mina axlar.

Nu kom läkaren ut och jag ställde mig genast upp.

- I'm sorry but Pontus is in coma...

Min knän vek sig och jag ramla ihop...

Del 14

- NEEJ!! skrek jag rätt ut och ställde mig upp så att stolen föll omkull.

- NEEEJ!! skrek jag igen och rusa ut från glassbaren. Jag stannade först en meter framför min bror som låg nu

alldeles blodig på gatan. Jag kände mina tårar svämma över.

Jag sprang till honom och slängde mig på marken bredvid honom tog hans huvud och la den i mitt knä.

- Pontus!? Svara snälla! snyftade jag

Den som hade kört bilen kom ut och skulle komma fram.

- Don't touch him!! skrek jag mot den stackars människan. Det var nånting i min blick som fick honom att stanna.

Det var inte rätt att skrika på honom sådär, men jag var så chockad, ledsen ja massor av känslor rusa i kroppen.

Så jag kunde inte hantera mina handlingar.

- Can someone call an ambulance!? ropa jag.

- Yes i do it. sa chauffören som hade kört på min bror.

Nu kom mamma och pappa rusande och jag såg deras tårar.

Efter tio minuter kom ambulansen och dom fick bokstavligen bända bort mina armar från Pontus.

Dom la honom på en bår och fort in i ambulansen.

Jag kände min knän darra häftigt och föll ner på knä. Varför just Pontus? Min bror!

Mamma kom och höll om mig medans vi båda två grät.

- Vi måste till sjukhuset! sa jag och började gå mot bilen.

Pappa satt som tur var redan i bilen. Jag röck upp dörren slängde mig in i bilen och satte på mig snabbt på mig säkerhetsbältet

medans mamma satte sig där bak. Jag hörde mammas snyftningar där bak jag såg också att pappas ögon var alldeles blanka.

När vi var framme steg vi snabbt ut från bilen och in på sjukhuset. Det var en kvinna som satt i receptionen.

Hon hade brunt lockigt hår, glasögon och en vit skjorta. Hennes stora bruna ögon kollade vänligt på oss.

Vi frågade om vart Pontus låg någonstans och började gå. I rum 108 låg han.

Vi kom fram till vänterummet och där stog en liten kvinna med hög en hög svans på huvudet. Jag gissa att hon var en sjuksköterska.

- Hello, you most be Pontus parents an you most be hims sister. sa hon och log.

- Yes. sa vi kör.

- Pontus sleeping right know so if you can just wait here a while. I'm gonna tell you when you can go in to him.

Hon visa oss vart vi kunde sitta. Jag vart rastlös och stampade lätt med foten.

Jag kände min mobil vibrera i min ficka och min ringsignal gick igång.

- Hello? jag försökte låt samlad men min röst svek mig.

- Hey, you sounds weird. Has something happend? sa Nick oroligt.

Jag grät till svar.

- Moa, what has happend!?

- My brother is on the hospital, a car...

Jag hann inte säga mer tills han utbrast.

- Omg Moa, i come to you! sa han och la på.

- Vem var det? frågade mamma

- Det var Nick, han kommer hit. sa jag

- Jaha okej. fick jag till svar.

Lite längre bort i korridoren såg jag en gestalt som kom gåendes, nej joggandes mot vårat håll. Efter några meter såg jag att det var Nick.

Jag reste mig upp och joggade lite mot honom. Vi möttes och han tog mig i hans famn och höll om mig hårt.

- Moa i'm so sorry. viskade han i mitt öra.

Vi gick bort mot sofforna och han höll mig stadigt om min midja. Vi satte oss och han hade sin ena arm runt mina axlar.

Nu kom läkaren ut och jag ställde mig genast upp.

- I'm sorry but Pontus is in coma...

Min knän vek sig och jag ramla ihop...

Del 13

Jag gick långsamt emot honom, hjärtat slog hårt som en hammare i bröstet.

Jag var mest rädd för att han skulle säga att det var ett misstag att kyssa mig och sen säga

att jag skulle glömma alltihopa.

Jag var nu en meter framför honom. Jag stannade.

- Okey, talk! sa jag överdrivet surt och blängde på honom.

- Selena is my girlfriend or was now.

- What do you mean?

- I mean she was my girlfriend but not anymore. I have told her that i have lose my feelings for

her and that i like you now...

- But you kissed her!

- She kissed me when i was on my way to tell her! then you came out...

- ohh... so Selena is not...

- My girlfriend anymore. avslutade han min mening.

- So what happends now?... I mean you and I

- If you still want i can ask you out on a date.

- Sure, i can give it a chance.

- Great. sa han och log.

- It's best that we go back now. sa jag och sneglade på dörren in till glassbaren

- Yes of course. sa han och log snett.

Vi började gå emot dörren. När jag öppnade dörren såg jag mamma stirra. Antagligen har hon suttit

och stirrat på dörren sen jag gick ut. Jag känner min mamma alltför väl.

Jag sa hejdå till Nick, vi bestämde att han skulle ringa lite senare. Jag vände mig om och sucka.

Nu skulle jag bli översvämmad med frågor. Som ett polisförhör.

Jag drog ut stolen satt mig som om inget hade hänt.

- Vad var det där om? sa mamma oroligt.

- Bara ett missförstånd, vi har rett ut det. sa jag och lade på ett leende och hoppades på att hon inte

skulle ställa mer frågor.

- Jaha... mumlade hon.

Hon sa inget mer. Vilket mirakel! Men jag vågade inte hoppas att hon inte skulle ställa mer frågor, det

skulle säkert komma när vi kom hem. Jag sucka åt den tanken.

- Ska det inte bli kul? hemundervisningen börjar på måndag! sa mamma efter ett tag.

- Skämtar du med mig? skola... nej usch! fnös jag

- Var inte så negativ! det kommer gå bra. sa mamma med ett brett flin på läpparna.

- Jaja, kommer säkert gå jättebra... muttrade jag sarkastiskt

Vi fortsatte prata ett tag tills Pontus sa.

- Jag ska bara gå och kolla en grej, jag såg en häftig affär rakt över gatan.

- Visst, gå du men var snart tillbaka. sa mamma.

Han reste sig gick ut genom dörren. Det var där jag slutade kolla på honom.

Mamma, jag och pappa satt och prata och skratta.

Det var då det ljudet jag aldrig kommer glömma hördes.

Det var en bil som sladda och man hörde världens smäll.

Jag kollade genast ut genom fönstret och spärrade upp ögonen medans jag kände skriket i halsen och tårarna svida i ögonen...

Del 13

Jag gick långsamt emot honom, hjärtat slog hårt som en hammare i bröstet.

Jag var mest rädd för att han skulle säga att det var ett misstag att kyssa mig och sen säga

att jag skulle glömma alltihopa.

Jag var nu en meter framför honom. Jag stannade.

- Okey, talk! sa jag överdrivet surt och blängde på honom.

- Selena is my girlfriend or was now.

- What do you mean?

- I mean she was my girlfriend but not anymore. I have told her that i have lose my feelings for

her and that i like you now...

- But you kissed her!

- She kissed me when i was on my way to tell her! then you came out...

- ohh... so Selena is not...

- My girlfriend anymore. avslutade han min mening.

- So what happends now?... I mean you and I

- If you still want i can ask you out on a date.

- Sure, i can give it a chance.

- Great. sa han och log.

- It's best that we go back now. sa jag och sneglade på dörren in till glassbaren

- Yes of course. sa han och log snett.

Vi började gå emot dörren. När jag öppnade dörren såg jag mamma stirra. Antagligen har hon suttit

och stirrat på dörren sen jag gick ut. Jag känner min mamma alltför väl.

Jag sa hejdå till Nick, vi bestämde att han skulle ringa lite senare. Jag vände mig om och sucka.

Nu skulle jag bli översvämmad med frågor. Som ett polisförhör.

Jag drog ut stolen satt mig som om inget hade hänt.

- Vad var det där om? sa mamma oroligt.

- Bara ett missförstånd, vi har rett ut det. sa jag och lade på ett leende och hoppades på att hon inte

skulle ställa mer frågor.

- Jaha... mumlade hon.

Hon sa inget mer. Vilket mirakel! Men jag vågade inte hoppas att hon inte skulle ställa mer frågor, det

skulle säkert komma när vi kom hem. Jag sucka åt den tanken.

- Ska det inte bli kul? hemundervisningen börjar på måndag! sa mamma efter ett tag.

- Skämtar du med mig? skola... nej usch! fnös jag

- Var inte så negativ! det kommer gå bra. sa mamma med ett brett flin på läpparna.

- Jaja, kommer säkert gå jättebra... muttrade jag sarkastiskt

Vi fortsatte prata ett tag tills Pontus sa.

- Jag ska bara gå och kolla en grej, jag såg en häftig affär rakt över gatan.

- Visst, gå du men var snart tillbaka. sa mamma.

Han reste sig gick ut genom dörren. Det var där jag slutade kolla på honom.

Mamma, jag och pappa satt och prata och skratta.

Det var då det ljudet jag aldrig kommer glömma hördes.

Det var en bil som sladda och man hörde världens smäll.

Jag kollade genast ut genom fönstret och spärrade upp ögonen medans jag kände skriket i halsen och tårarna svida i ögonen...

Del 12

När jag hade mobilen mot örat så blev jag så nervös. Feg som jag var tog jag bort mobilen och stängde av.

Jag ville vänta ett lite tag till.

Sen efter det så ringde min mobil hundratals gånger. Men jag var fortfarande för feg och sur för att svara.

- Moa ska du med och äta glass? jag hoppa till och vände mig om. Där stog Pontus med ett fånigt flin.

- Ehum, visst.

Jag reste mig kollade mig i spegeln. Mina ögon var lite röda men inte så farligt. Hoppas dom inte märker nåt.

När jag kom ner så stog alla och väntade på mig.

- Men Moa, har du gråtit ? Dina ögon är ju röda!, givetvis så skulle mamma se att jag har gråtit, det gör hon

alltid.

- Jag vill inte prata om det nu... sa jag snabbt.

- Okej, men du måste berätta sen!

- Jaja.

Vi satte oss i bilen Ja visst ja, mamma och pappa har köpt en bil, en röd. Vet inte vad det är för sort ^^

När vi satt där i bilen så kom Nicks nya låt Who I am på radio.

- Snälla kan du byta kanal? frågade jag pappa.

- Visst, men jag trodde du gillade honom.

Jag svarade inte på den kommentaren. Jag vet att jag kanske var löjlig, men jag orkade inte lyssna på hans röst...

Även fast han har världens vackraste röst. Men hans röst påminde bara mig mer om händelsen för nån timme sen.

Jag märkte att mamma sneglade lite på mig, men jag brydde mig inte. Jag kollade bara ut genom fönstret och

var djupt inne i mina tankar.

Tillslut så var vi framme vid nån slags glass bar. Jag gick ut ur bilen och gjorde dom andra sällskap.

När vi kom in så var det en mega kö. Jag har absolut inget tålamod. Jag suckade högt.

Efter att ha haft stått där i 10 minuter så var det äntligen våran tur.

- Vad vill du ha? frågade mamma.

- Choklad.

Vi tog alla våra glassar och gick och satte oss vid ett bord. Dom började prata om nånting som jag inte riktigt

hängde med i. Jag var fortfarande inne i mina egna tankar.

Det var just då när jag satt inne i mina tankar som jag såg dom, honom.

Alla tre satt där, vid ett bord framför oss. Joe, kevin och... Nick.

Jag påminde mig själv att jag stirrade och tittade genast bort. Helt plötsligt säger Nick lite för högt.

- I don't know what to do! I have called her all morning and she don't answer!

Han hade ställt sig upp och alla där inne kollade konstigt på honom. Det var då han fick se mig.

- Moa? sa han och började långsamt gå mot mig.

Var kan man inte vara osynlig när man vill det? Jag var inte redo för det här samtalet, inte än.

Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Fortfarande lika feg så ställde jag mig upp och gick mot dörren.

Nu kände jag irritationen komma.

När jag kom ut så började jag gå snabbare, antagligen av irritationen.

Jag hörde honom ropa efter mig.

- Moa!? Please let me explain!

Jag stannade och tänkte efter, vände mig om och gick emot honom för att låta honom förklara...

Del 12

När jag hade mobilen mot örat så blev jag så nervös. Feg som jag var tog jag bort mobilen och stängde av.

Jag ville vänta ett lite tag till.

Sen efter det så ringde min mobil hundratals gånger. Men jag var fortfarande för feg och sur för att svara.

- Moa ska du med och äta glass? jag hoppa till och vände mig om. Där stog Pontus med ett fånigt flin.

- Ehum, visst.

Jag reste mig kollade mig i spegeln. Mina ögon var lite röda men inte så farligt. Hoppas dom inte märker nåt.

När jag kom ner så stog alla och väntade på mig.

- Men Moa, har du gråtit ? Dina ögon är ju röda!, givetvis så skulle mamma se att jag har gråtit, det gör hon

alltid.

- Jag vill inte prata om det nu... sa jag snabbt.

- Okej, men du måste berätta sen!

- Jaja.

Vi satte oss i bilen Ja visst ja, mamma och pappa har köpt en bil, en röd. Vet inte vad det är för sort ^^

När vi satt där i bilen så kom Nicks nya låt Who I am på radio.

- Snälla kan du byta kanal? frågade jag pappa.

- Visst, men jag trodde du gillade honom.

Jag svarade inte på den kommentaren. Jag vet att jag kanske var löjlig, men jag orkade inte lyssna på hans röst...

Även fast han har världens vackraste röst. Men hans röst påminde bara mig mer om händelsen för nån timme sen.

Jag märkte att mamma sneglade lite på mig, men jag brydde mig inte. Jag kollade bara ut genom fönstret och

var djupt inne i mina tankar.

Tillslut så var vi framme vid nån slags glass bar. Jag gick ut ur bilen och gjorde dom andra sällskap.

När vi kom in så var det en mega kö. Jag har absolut inget tålamod. Jag suckade högt.

Efter att ha haft stått där i 10 minuter så var det äntligen våran tur.

- Vad vill du ha? frågade mamma.

- Choklad.

Vi tog alla våra glassar och gick och satte oss vid ett bord. Dom började prata om nånting som jag inte riktigt

hängde med i. Jag var fortfarande inne i mina egna tankar.

Det var just då när jag satt inne i mina tankar som jag såg dom, honom.

Alla tre satt där, vid ett bord framför oss. Joe, kevin och... Nick.

Jag påminde mig själv att jag stirrade och tittade genast bort. Helt plötsligt säger Nick lite för högt.

- I don't know what to do! I have called her all morning and she don't answer!

Han hade ställt sig upp och alla där inne kollade konstigt på honom. Det var då han fick se mig.

- Moa? sa han och började långsamt gå mot mig.

Varför kan man inte vara osynlig när man vill det? Jag var inte redo för det här samtalet, inte än.

Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Fortfarande lika feg så ställde jag mig upp och gick mot dörren.

Nu kände jag irritationen komma.

När jag kom ut så började jag gå snabbare, antagligen av irritationen.

Jag hörde honom ropa efter mig.

- Moa!? Please let me explain!

Jag stannade och tänkte efter, vände mig om och gick emot honom för att låta honom förklara...