moaslifee

Del 14

- NEEJ!! skrek jag rätt ut och ställde mig upp så att stolen föll omkull.

- NEEEJ!! skrek jag igen och rusa ut från glassbaren. Jag stannade först en meter framför min bror som låg nu

alldeles blodig på gatan. Jag kände mina tårar svämma över.

Jag sprang till honom och slängde mig på marken bredvid honom tog hans huvud och la den i mitt knä.

- Pontus!? Svara snälla! snyftade jag

Den som hade kört bilen kom ut och skulle komma fram.

- Don't touch him!! skrek jag mot den stackars människan. Det var nånting i min blick som fick honom att stanna.

Det var inte rätt att skrika på honom sådär, men jag var så chockad, ledsen ja massor av känslor rusa i kroppen.

Så jag kunde inte hantera mina handlingar.

- Can someone call an ambulance!? ropa jag.

- Yes i do it. sa chauffören som hade kört på min bror.

Nu kom mamma och pappa rusande och jag såg deras tårar.

Efter tio minuter kom ambulansen och dom fick bokstavligen bända bort mina armar från Pontus.

Dom la honom på en bår och fort in i ambulansen.

Jag kände min knän darra häftigt och föll ner på knä. Varför just Pontus? Min bror!

Mamma kom och höll om mig medans vi båda två grät.

- Vi måste till sjukhuset! sa jag och började gå mot bilen.

Pappa satt som tur var redan i bilen. Jag röck upp dörren slängde mig in i bilen och satte på mig snabbt på mig säkerhetsbältet

medans mamma satte sig där bak. Jag hörde mammas snyftningar där bak jag såg också att pappas ögon var alldeles blanka.

När vi var framme steg vi snabbt ut från bilen och in på sjukhuset. Det var en kvinna som satt i receptionen.

Hon hade brunt lockigt hår, glasögon och en vit skjorta. Hennes stora bruna ögon kollade vänligt på oss.

Vi frågade om vart Pontus låg någonstans och började gå. I rum 108 låg han.

Vi kom fram till vänterummet och där stog en liten kvinna med hög en hög svans på huvudet. Jag gissa att hon var en sjuksköterska.

- Hello, you most be Pontus parents an you most be hims sister. sa hon och log.

- Yes. sa vi kör.

- Pontus sleeping right know so if you can just wait here a while. I'm gonna tell you when you can go in to him.

Hon visa oss vart vi kunde sitta. Jag vart rastlös och stampade lätt med foten.

Jag kände min mobil vibrera i min ficka och min ringsignal gick igång.

- Hello? jag försökte låt samlad men min röst svek mig.

- Hey, you sounds weird. Has something happend? sa Nick oroligt.

Jag grät till svar.

- Moa, what has happend!?

- My brother is on the hospital, a car...

Jag hann inte säga mer tills han utbrast.

- Omg Moa, i come to you! sa han och la på.

- Vem var det? frågade mamma

- Det var Nick, han kommer hit. sa jag

- Jaha okej. fick jag till svar.

Lite längre bort i korridoren såg jag en gestalt som kom gåendes, nej joggandes mot vårat håll. Efter några meter såg jag att det var Nick.

Jag reste mig upp och joggade lite mot honom. Vi möttes och han tog mig i hans famn och höll om mig hårt.

- Moa i'm so sorry. viskade han i mitt öra.

Vi gick bort mot sofforna och han höll mig stadigt om min midja. Vi satte oss och han hade sin ena arm runt mina axlar.

Nu kom läkaren ut och jag ställde mig genast upp.

- I'm sorry but Pontus is in coma...

Min knän vek sig och jag ramla ihop...

Del 14

- NEEJ!! skrek jag rätt ut och ställde mig upp så att stolen föll omkull.

- NEEEJ!! skrek jag igen och rusa ut från glassbaren. Jag stannade först en meter framför min bror som låg nu

alldeles blodig på gatan. Jag kände mina tårar svämma över.

Jag sprang till honom och slängde mig på marken bredvid honom tog hans huvud och la den i mitt knä.

- Pontus!? Svara snälla! snyftade jag

Den som hade kört bilen kom ut och skulle komma fram.

- Don't touch him!! skrek jag mot den stackars människan. Det var nånting i min blick som fick honom att stanna.

Det var inte rätt att skrika på honom sådär, men jag var så chockad, ledsen ja massor av känslor rusa i kroppen.

Så jag kunde inte hantera mina handlingar.

- Can someone call an ambulance!? ropa jag.

- Yes i do it. sa chauffören som hade kört på min bror.

Nu kom mamma och pappa rusande och jag såg deras tårar.

Efter tio minuter kom ambulansen och dom fick bokstavligen bända bort mina armar från Pontus.

Dom la honom på en bår och fort in i ambulansen.

Jag kände min knän darra häftigt och föll ner på knä. Varför just Pontus? Min bror!

Mamma kom och höll om mig medans vi båda två grät.

- Vi måste till sjukhuset! sa jag och började gå mot bilen.

Pappa satt som tur var redan i bilen. Jag röck upp dörren slängde mig in i bilen och satte på mig snabbt på mig säkerhetsbältet

medans mamma satte sig där bak. Jag hörde mammas snyftningar där bak jag såg också att pappas ögon var alldeles blanka.

När vi var framme steg vi snabbt ut från bilen och in på sjukhuset. Det var en kvinna som satt i receptionen.

Hon hade brunt lockigt hår, glasögon och en vit skjorta. Hennes stora bruna ögon kollade vänligt på oss.

Vi frågade om vart Pontus låg någonstans och började gå. I rum 108 låg han.

Vi kom fram till vänterummet och där stog en liten kvinna med hög en hög svans på huvudet. Jag gissa att hon var en sjuksköterska.

- Hello, you most be Pontus parents an you most be hims sister. sa hon och log.

- Yes. sa vi kör.

- Pontus sleeping right know so if you can just wait here a while. I'm gonna tell you when you can go in to him.

Hon visa oss vart vi kunde sitta. Jag vart rastlös och stampade lätt med foten.

Jag kände min mobil vibrera i min ficka och min ringsignal gick igång.

- Hello? jag försökte låt samlad men min röst svek mig.

- Hey, you sounds weird. Has something happend? sa Nick oroligt.

Jag grät till svar.

- Moa, what has happend!?

- My brother is on the hospital, a car...

Jag hann inte säga mer tills han utbrast.

- Omg Moa, i come to you! sa han och la på.

- Vem var det? frågade mamma

- Det var Nick, han kommer hit. sa jag

- Jaha okej. fick jag till svar.

Lite längre bort i korridoren såg jag en gestalt som kom gåendes, nej joggandes mot vårat håll. Efter några meter såg jag att det var Nick.

Jag reste mig upp och joggade lite mot honom. Vi möttes och han tog mig i hans famn och höll om mig hårt.

- Moa i'm so sorry. viskade han i mitt öra.

Vi gick bort mot sofforna och han höll mig stadigt om min midja. Vi satte oss och han hade sin ena arm runt mina axlar.

Nu kom läkaren ut och jag ställde mig genast upp.

- I'm sorry but Pontus is in coma...

Min knän vek sig och jag ramla ihop...