moaslifee

Del 15

Jag var på en vacker plats, på en äng, med massa blommor. Allt från liljor till rosor och massa andra vackra blommor.

Vackrare plats fanns inte. Jag studerade den blåa himlen med dom vita tussarna som var moln.

Jag hittade figurer som jag inte trodde ett moln kunde ha. Lejon, gitarr, blomma och mycket mer var dom små tussarna

formade till. Jag satte mig upp för att ta reda på var jag var. Jag tittade omkring mig och

jag förstog nog att jag drömde eller nåt för sånt här vackert ställe fanns bara inte.

Men jag kände vinden leka i mitt hår, allt kändes så verkligt, men ändå inte.

Jag rörde på blombladen, försiktigt för dom såg så skära ut.

Den lilla ängen var rund, och ängen var omringad av ståtliga träd. Dom var också vackra.

Dom var väldigt långa som om dom sträckte sig efter den vackra blå himlen.

Jag förstog träden, vem ville inte till ett ställe som den vackra himlen. Jag log och la mig på rygg igen för att studera

den vackra himlen och alla moln som passera. Men nu var dom otäckare. Det första molnet var en pojke som likna

Pontus, det andra var en bil... Bilen susa fort genom luften och körde rakt på den stackars pojken.

- NEJ! skrek jag rätt ut. Jag sträckte armarna uppåt mot himlen som för att laga det nu trasiga molnet som föreställde pojken.

- Moa? hörde jag en orolig röst säga.

Jag satte mig upp vred på huvudet. Ut från gläntan kom Nick.

- Nick what are you doing here?

- Moa?

Varför svarade han mig inte? Varför frågade han efter mitt namn så oroligt? Nu hörde jag fler röster men kunde inte se nån mer

än Nick. Men helt plötsligt försvann den vackra ängen, blommorna, himlen och träden.

Istället öppnade jag ögonen och var i ett rum som såg ut som ett rum i ett sjukhus. Jag kollade runt omkring mig och hade oroliga

blickar på mig. Jag var besviken att den vackra ängen visats sig bara vara en dröm

- Moa hur mår du? hörde jag en orolig röst säga. Det tonfallet och rösten skulle jag känna igen vart som helst, det var mamma.

- Bra, lite yr och illamående annars okej. Vad hände? frågade jag

- Doktorn kom och sa att Pontus låg i koma och du svimma...

- Hur länge har jag varit bort? sa jag och höjde rösten lite grann.

- Bara i några timmar.

Bara några timmar? Jag kände hur det susa i öronen och la mig ner och slöt sakta ögonen. Tog ett djupt andetag och ställde den

viktigaste frågan.

- Har Pontus vaknat än?

Jag hade öppnat ögonen och stirrade på mamma.

- Nej... Doktorn sa att läget är stabilt men dom vet inte hur länge han kommer vara i koma...

Hon sänkte blicken och jag förstog att hon inte ville att jag skulle se tårarna som nu bildades i hennes ögon.

Dörren öppnades och in kom en blond kvinna med flätor och blåa ögon som nu kollade vänligt på mig.

- I see you are awake now. sa hon och log vänligt mot mig.

- How do you feeling? frågade hon.

- Good, just a little bit dizzy.

- Just lay down and rest, let me know if it gets worse.

- Yes of course.

Hon gick ut och jag häpnade över hur lätt det såg ut när hon gick.

Jag la mig ner igen och slöt ögonen, jag tänkte på den vackra ängen med alla dom vackra blommorna, träden och himlen.

Jag log åt tanken och ville tillbaka till det fridfulla stället. Jag låg och drömde om det vackra stället och försökte stänga ute

verkligheten då en dörr slogs hastigt upp och in kom en människa som såg mer orolig ut än vad min mamma hade låtit...

Del 15

Jag var på en vacker plats, på en äng, med massa blommor. Allt från liljor till rosor och massa andra vackra blommor.

Vackrare plats fanns inte. Jag studerade den blåa himlen med dom vita tussarna som var moln.

Jag hittade figurer som jag inte trodde ett moln kunde ha. Lejon, gitarr, blomma och mycket mer var dom små tussarna

formade till. Jag satte mig upp för att ta reda på var jag var. Jag satte mig upp tittade omkring mig.

Jag förstog nog att jag drömde eller nåt för sånt här vackert ställe fanns bara inte.

Men jag kände vinden leka i mitt hår, allt kändes så verkligt, men ändå inte.

Jag rörde på blombladen, försiktigt för dom såg så skära ut.

Den lilla ängen var rund, och ängen var omringad av ståtliga träd. Dom var också vackra.

Dom var väldigt långa som om dom sträckte sig efter den vackra blå himlen.

Jag förstog träden, vem ville inte till ett ställe som den vackra himlen. Jag log och la mig på rygg igen för att studera

den vackra himlen och alla moln som passera. Men nu var dom otäckare. Det första molnet var en pojke som likna

Pontus, det andra var en bil... Bilen susa fort genom luften och körde rakt på den stackars pojken.

- NEJ! skrek jag rätt ut. Jag sträckte armarna uppåt mot himlen som för att laga det nu trasiga molnet som föreställde pojken.

- Moa? hörde jag en orolig röst säga.

Jag satte mig upp vred på huvudet. Ut från gläntan kom Nick.

- Nick what are you doing here?

- Moa?

Varför svarade han mig inte? Varför frågade han efter mitt namn så oroligt? Nu hörde jag fler röster men kunde inte se nån mer

än Nick. Men helt plötsligt försvann den vackra ängen, blommorna, himlen och träden.

Istället öppnade jag ögonen och var i ett rum som såg ut som ett rum i ett sjukhus. Jag kollade runt omkring mig och hade oroliga

blickar på mig. Jag var besviken att den vackra ängen visats sig bara vara en dröm

- Moa hur mår du? hörde jag en orolig röst säga. Det tonfallet och rösten skulle jag känna igen vart som helst, det var mamma.

- Bra, lite yr och illamående annars okej. Vad hände? frågade jag

- Doktorn kom och sa att Pontus låg i koma och du svimma...

- Hur länge har jag varit bort? sa jag och höjde rösten lite grann.

- Bara i några timmar.

Bara några timmar? Jag kände hur det susa i öronen och la mig ner och slöt sakta ögonen. Tog ett djupt andetag och ställde den

viktigaste frågan.

- Har Pontus vaknat än?

Jag hade öppnat ögonen och stirrade på mamma.

- Nej... Doktorn sa att läget är stabilt men dom vet inte hur länge han kommer vara i koma...

Hon sänkte blicken och jag förstog att hon inte ville att jag skulle se tårarna som nu bildades i hennes ögon.

Dörren öppnades och in kom en blond kvinna med flätor och blåa ögon som nu kollade vänligt på mig.

- I see you are awake now. sa hon och log vänligt mot mig.

- How do you feeling? frågade hon.

- Good, just a little bit dizzy.

- Just lay down and rest, let me know if it gets worse.

- Yes of course.

Hon gick ut och jag häpnade över hur lätt det såg ut när hon gick.

Jag la mig ner igen och slöt ögonen, jag tänkte på den vackra ängen med alla dom vackra blommorna, träden och himlen.

Jag log åt tanken och ville tillbaka till det fridfulla stället. Jag låg och drömde om det vackra stället och försökte stänga ute

verkligheten då en dörr slogs hastigt upp och in kom en människa som såg mer orolig ut än vad min mamma hade låtit..

Del 15

Jag var på en vacker plats, på en äng, med massa blommor. Allt från liljor till rosor och massa andra vackra blommor.

Vackrare plats fanns inte. Jag studerade den blåa himlen med dom vita tussarna som var moln.

Jag hittade figurer som jag inte trodde ett moln kunde ha. Lejon, gitarr, blomma och mycket mer var dom små tussarna

formade till. Jag satte mig upp för att ta reda på var jag var. Jag satte mig upp tittade omkring mig.

Jag förstog nog att jag drömde eller nåt för sånt här vackert ställe fanns bara inte.

Men jag kände vinden leka i mitt hår, allt kändes så verkligt, men ändå inte.

Jag rörde på blombladen, försiktigt för dom såg så skära ut.

Den lilla ängen var rund, och ängen var omringad av ståtliga träd. Dom var också vackra.

Dom var väldigt långa som om dom sträckte sig efter den vackra blå himlen.

Jag förstog träden, vem ville inte till ett ställe som den vackra himlen. Jag log och la mig på rygg igen för att studera

den vackra himlen och alla moln som passera. Men nu var dom otäckare. Det första molnet var en pojke som likna

Pontus, det andra var en bil... Bilen susa fort genom luften och körde rakt på den stackars pojken.

- NEJ! skrek jag rätt ut. Jag sträckte armarna uppåt mot himlen som för att laga det nu trasiga molnet som föreställde pojken.

- Moa? hörde jag en orolig röst säga.

Jag satte mig upp vred på huvudet. Ut från gläntan kom Nick.

- Nick what are you doing here?

- Moa?

Varför svarade han mig inte? Varför frågade han efter mitt namn så oroligt? Nu hörde jag fler röster men kunde inte se nån mer

än Nick. Men helt plötsligt försvann den vackra ängen, blommorna, himlen och träden.

Istället öppnade jag ögonen och var i ett rum som såg ut som ett rum i ett sjukhus. Jag kollade runt omkring mig och hade oroliga

blickar på mig. Jag var besviken att den vackra ängen visats sig bara vara en dröm

- Moa hur mår du? hörde jag en orolig röst säga. Det tonfallet och rösten skulle jag känna igen vart som helst, det var mamma.

- Bra, lite yr och illamående annars okej. Vad hände? frågade jag

- Doktorn kom och sa att Pontus låg i koma och du svimma...

- Hur länge har jag varit bort? sa jag och höjde rösten lite grann.

- Bara i några timmar.

Bara några timmar? Jag kände hur det susa i öronen och la mig ner och slöt sakta ögonen. Tog ett djupt andetag och ställde den

viktigaste frågan.

- Har Pontus vaknat än?

Jag hade öppnat ögonen och stirrade på mamma.

- Nej... Doktorn sa att läget är stabilt men dom vet inte hur länge han kommer vara i koma...

Hon sänkte blicken och jag förstog att hon inte ville att jag skulle se tårarna som nu bildades i hennes ögon.

Dörren öppnades och in kom en blond kvinna med flätor och blåa ögon som nu kollade vänligt på mig.

- I see you are awake now. sa hon och log vänligt mot mig.

- How do you feeling? frågade hon.

- Good, just a little bit dizzy.

- Just lay down and rest, let me know if it gets worse.

- Yes of course.

Hon gick ut och jag häpnade över hur lätt det såg ut när hon gick.

Jag la mig ner igen och slöt ögonen, jag tänkte på den vackra ängen med alla dom vackra blommorna, träden och himlen.

Jag log åt tanken och ville tillbaka till det fridfulla stället. Jag låg och drömde om det vackra stället och försökte stänga ute

verkligheten då en dörr slogs hastigt upp och in kom en människa som såg mer orolig ut än vad min mamma hade låtit...